Det här med valp är inte helt enkelt, och vissa dagar undrar jag varför jag tog mig an en till hund. För att ha två hundar är krävande, och valptiden är oftast mer påfrestande än vad man tänker sig. Eller iaf om man bor i stan. Ingen tomt. Trafik utan för dörren. Liten lägenhet. Lyhörda grannar. Och inte nog med det, ingen bil har jag heller.

Så valplivet blir minst sagt omständigt.

Men jag måste säga att allt går förvånansvärt bra, och jag vet att jag sa samma sak när Qit var liten. Och det är ju rätt intressant att se hur hundarna anpassar sig i vardagen. Lix har redan börjat få grepp om hur mitt liv fungerar och hon anpassar sig väldigt fint. Jag låter henne för varje dag ta mer och mer ansvar, och hon sköter sig oftast bra.
Men självklart är inte allt en dans på rosor. Lix verkar vara självmordsbenägen och utmanar alltid ödet. Hej hjärtklappning. Inte nog med det, hon stoppar allt i munnen, testar gärna gränserna, vill äta upp mitt hem och utsätter sig ständigt för fara. Jag måste alltid vara på min vakt, och ha ett vakande öga. Men jag börjar lära mig leva med det, och kommer på mig själv ha dunderkoll på henne..

Qit och Lix är olika. Det är minst sagt givande och lärorikt. Men också energi och tankekrävande. Jag måste finula på hur jag ska hantera Lix och hur jag vill försöka forma fröken. För jag tror att i den här åldern kan vi påverka och forma mycket. Varje dag är viktig, och det gäller att aktivt välja vilka konflikter som är värda att ta och vilka egenskaper/beteenden man vill förstärka. Och det är nu vi skapar oss en relation, vilket jag tror är den viktigaste grunden till ett bra liv med sin hund.

Ojoj..mycket blaj! Känner mig bara allmänt snurrig i huvudet. Har iaf haft världens mysigaste promenad med knäppisarna. Lix sprang runt som ett litet lyckopiller och Qit tog på sig rollen som polis.